Det som tär sönder mig

Den sista tiden har jag känt mig väldigt orolig. Det är en konstant känsla, som finns i mig. Det faktum att morfar inte finns längre har varit väldigt svårt för mig att inse. Ibland tänker jag på det och bryter ihop, för det kan inte vara sant. Det är väldigt svårt för mig att acceptera att han inte kommer vara med oss i jul.

Denna känsla har i följd av att Macke plötsligt försvann för fyra år sedan och att morfar plötsligt försvann för tre månader sedan övergått till denna orolighet. 

Jag vet att fler människor som är nära mig kommer att försvinna någon gång och jag förbereder mig känslomässigt hur det kommer vara. Det är ingen bra idé, för det känns som någon har dött igen och det är fruktansvärt hårt och jobbigt. Det går inte att tänka så, det måste jag försöka få mig själv att inse. Jag kommer vara orolig och ledsen hela livet om jag ställer in mig på att någon kommer försvinna.
Men hur kan denna rädsla försvinna? Hur kan jag tvinga den ur min kropp?

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *